Två blondiner - En blogg

Alexander den store och hans erövringar

Av: Emelie Tall och Jessica Sundell, S3A

Berättelsen om Alexander den store börjar redan långt innan födelsen av Jesus Kristus. Hans liv utspelar sig cirka 300 år före Kristus och är idag en av de kändaste antika historierna.

Alexander den store föddes år 356 f.Kr. i Pella, huvudstaden i det antika Makedonien. Det var efter kung Filips död hösten 336 f.Kr. som Alexander efterträdde tronen, endast 20 år gammal. Alexander hade redan som ung blivit invigd i grekisk kultur och vetenskap. Den grekiska filosofen Aristoteles, Platons lärjunge hade han haft som lärare och därmed lärt sig att älska Homeros stora verk Iliaden och Odyssén. Han hade alltså redan som barn haft Akilles och Herakles som förebilder.

Alexander den stores fälttåg är väl det som man förknippar mest med Alexander. Han började 334 f.Kr med att invadera Persien. I slaget vid Granikos besegrade han den persiske kundens satraper, efter att ha korsat Bosporen. Bland annat erövrade han Gordion som är Frygiens huvudstad.  Enligt sägnen fanns en vagn som var fastbunden med hopknutna rep och hela världens herradöme skulle tillfalla den som kunde lösa upp denna knut. Alexander testade att lösa upp knuten men misslyckades enligt en teori. Istället ska han ha huggit itu den med sitt svärd. En annan teori säger att han utan större problem lyckades lösa upp knuten.

År 333 f.Kr. besegrade Alexander den persiske kungen Dareios III i slaget vid Issos. Han tågade in i Egypten 332 före kristus efter belägringen av staden Tyrus i Syrien och lade under sig det egyptiska faraoniska riket. Slaget vid Guagamela nära Babylon blev Alexanders sista stora slag mot Dareios och han segrade vilket ledde till att han fick ta kontrollen över de persiska huvudstäderna Babylon, Susa, Persepolis och Ekbatana. Efter det fortsatte han till Medien och Skytien och intog Herat och Samarkand innan han fortsatte vidare till Indien. I Indien gick han in och besegrade kung Poros i slager vid Hydaspes. Detta var det sista av fyra stora slag.

Alexander återvände sedan till Babylon där han gick bort till följd av en plötslig feber. Han var då 32 år gammal och hade varit kung i 12 år. Alexander den stores generaler såg till att dela upp riket mellan sig. Det delades upp i fyra stater, Mesopotamien och Iran bildade Seleukiderriket. Egypten blev ett rike, Makedonien ett och Mindre Asien och Trakien blev ett.

Det som Alexander och hans erövringar bidrog till var att det grekiska kulturella inflytandet spreds över stora delar av Främre Orienten och utgjorde grunden för hellenismen. Att bilda nya städer och tillsätta ett troget styrelseskick var en medveten strategi. För att befästa sitt rike ytterligare uppmuntrade han giftermål mellan olika folkslag och på så sätt skulle riket utvecklas och bli större.

___________________________________________________________________________

I filmen Alexander, regisserad av Oliver Stone, innehar självklart Alexander den största centrala rollen men andra karaktärer som finns med är; Alexanders far Filip II, hans mor, hästen Bukefalos, den persiska konungen Darius II, den persiska prinsessan Roxane.

Filmen är en tolkning av Oliver Stone som är en amerikans filmregissör. Han är född och uppvuxen i New York. Han har producerat, regisserat och skapat massvis med filmer, bland andra; World Trade Center, Any given Sunday och Plutonen.  

Filmen Alexander är väldigt noggrant gjord. Om man inte skall vara för petig så är kläder/saker/uppförande väldigt relevanta.  De använder inte kläder som människor skulle sätta på sig idag utan sådana som vi har fått en uppfattning om att man hade på den tiden. Det vi lade märke till var en väldigt fejkad blondering av huvudrollsinnehavaren vilket inte alls går ihop med tidsperioden.

Men till skillnad från vad man kan tro så ligger betoningen här inte på de stora slagen eller de militära erövringarna. Stone har istället försökt komma underfund med vad det är som får en man som Alexander att fungera, vad det är som driver honom både till sina stordåd och sina misslyckanden.

Stridsscenerna är dock råa, dammiga och uthålliga, med knivvagnar, tusentals spjutspetsar och ännu fler trampande sandaler, och synvinkeln skiftar från örnens blick till den enskilde fotsoldatens öga.

Oliver Stone använder det vågade greppet att skildra homo- och bisexualitet som en naturlig del av livet på den tiden. Då var det helt normalt att man gick till sängs med människor av samma kön, och etiketter som homosexualitet existerade inte. Det, tillsammans med scenografin och de exotiska miljöerna, gör att Alexander övertygar som periodskildring.

Stone har gjort sitt bästa för att skildra den riktiga Alexander och hans tid. Givetvis är det mycket spekulation, men det känns trovärdigt och övertygande. Stone har lyckats få tittaren att se Alexanders febriga död som ett giftmord.

___________________________________________________________________________

Ingemar Lagerström har översatt Arrianos verk av Alexander den store. Ingemar Lagerström är en svensk författare och översättare. Arrianos däremot levde ungefär 500 år efter Alexander. Arrianos skapade sin tolkning med hjälp av nedteckningar gjorda av Ptolemaios och Aristobulos som båda sägs ha följt Alexander under hans fälttåg. Därför ansåg han att dessa källor var mest tillförlitliga.

Vad gäller objektiviteten, som ofta är ett problem i antika framställningar, är det tydligt att Arrianos känner både samhörighet med och beundran för Alexander. Han presenterar dock olika versioner av flera händelser och trots de tydliga sympatierna för protagonisten bryter Arrianos emellanåt in och talar om när han tycker att kungen handlat orätt.

Redan de antika historieskrivarna var medvetna om problemet, och exempelvis Arrianos försökte lösa det genom att jämföra den allmänna trovärdigheten hos sina källor och väga dem mot varandra. När det inte fungerade presenterade han mer än en version av berättelsen för att låta läsaren själv avgöra.

På det hela taget kan man konstatera att de antika källornas tillförlitlighet varierar, vilket föranledde positivistiska historiker kring förra sekelskiftet att döma ut stora delar av dem.
Modern forskning har dock delvis återupprättat de antika historie-skrivarnas anseende som källor till Alexanders historia. Fast det är klart, skall man vara benhårt källkritisk är
det som framkommer av så kallade kvarlevor - mynt, kruk-skärvor och liknande - det enda som vi med hundraprocentig säkerhet kan fastslå.